Att bli lurad är ett svårt slag mot den tillit vi behöver för att fungera optimalt som yrkespersoner och medmänniskor. Känslan som uppstår är komplex – den innehåller skam, misstro, ilska och ett primitivt behov av att ge igen. Kort sagt: förödmjukelsen det innebär att bli blåst lockar fram några av våra dystraste och värsta sidor.
Det är förfärligt. Man kan behöva trösta sig med att den motsatta mekanismen är väldigt stark hos vår art: godhet leder till godhet – se t.ex. denna artikel.
På Lottens blogg kan ni idag läsa en redogörelse för hur företag som drivs av en viss Mika Mauritz Andersson går tillväga. Standardformeln är enkel: extremt gåpåiga säljare ringer upp och babblar på om nån befintlig tjänst och namedroppar något välrennomerat företagsnamn. När kunden är lagom förvirrad och har missförstått hela ärendet går man över till en muntlig, bandad avtalsprocess där man låter fällan slå igen. Sedan inleds fakturakriget. Eftersom det i de flesta fall endast tycks röra sig om några tusenlappar så köper sig många fria eftersom de saknar tid, kraft och kompetens för att driva bedrägeriärenden. Så även vi (FAAN!).
Av diskussionstrådar som denna är det uppenbart att detta fortsätter och fortsätter, år efter år. Varför kan vårt rättsväsen inte sätta stopp för sådana som Mika Mauritz Andersson?
Lotten och jag har blivit så bedrövade av hela saken så att vi nu har fattat ett policybeslut: Bergmans Bokstäver AB knyter inga som helst avtal med telefonsäljare; vi kommer att försöka avsluta alla samtal så fort som möjligt, oavsett vad det gäller. Seriösa företag kommunicerar vi med över disk eller via internet. (Det enda undantaget är Svenska Polisidrottsförlagets trevlige säljare som ringer upp en gång om året och bekräftar same procedure as last year: årets utgåva av Nordisk Kriminalkrönika.)